Medan alla tittar på Kursk...
…pågår det tråkiga saker på andra frontavsnitt.
Det gäller framför allt fronten mot Pokrovsk. Jag har tillbringat många dagar i den staden, som är lika stor som Trollhättan, i omgångar från hösten 2022. Pokrovsk är en viktig knutpunkt och den södra vägen till frontområdena i Donbas. Från Pokrovsk kan man åka nordost till Kostiantynivka/Tjasiv Jar, rakt österut till Toretsk/New York eller söderut till Kurachove och fronten mot Donetsk.
Nu är flera av de rörelserna problematiska eftersom ryssarna har kommit närmare.
I februari intog ryska styrkor Avdijivka och åstadkom ett avgörande genombrott genom erövringen av byn Otjeretyne i april. Sedan dess har de först gått mot väg T0504 Pokrovsk-Kostiantynivka, som de försökt kapa, och sedan rört sig utmed järnvägen till Pokrovsk. För närvarande befinner de sig cirka en mil från staden. De lokala myndigheterna har uppmanat civila att lämna Pokrovsk.
Varför är ryssarna så lyckosamma på detta frontavsnitt?
Den ukrainska nättidningen NV försöker ge några svar med hjälp av en intervju med Ivan Sekatj som är pressofficer i 110:e mekaniserade brigaden. Förutom inspelningen finns intervjun i textform på ukrainska och ryska. Brigaden ansvarar för försvaret av den norra delen av denna front, Novooleksandrivka-Vozdvyzjenka, där ryssarnas rörelse mot väg T0504 tills vidare stoppats.
Sekatj beskriver den ryska taktiken som framgångsrik men mycket brutal mot de egna soldaterna. Det är de bekanta krypande infanterianfallen med vissa justeringar som kommit med det utdragna kriget och den tekniska utvecklingen. Ryssarna har antingen redan förlorat sina fordon eller vågar inte riskera dem mot de många ukrainska attackdrönarna. Alltså anfaller de i än större utsträckning till fots - motorcyklar och andra små, lättmanövrerade fordon har setts här och där.
“Tidigare gick de i attackgrupper med tio personer åt gången och vi plockade isär dem med hjälp av FPV-drönare och artilleri […] Nu är det två personer som går […] tio par går i tio riktningar.”
Det gör ryssarna svårare och mer resurskrävande att upptäcka och bekämpa, enligt Sekatj. Det är dyrt att skjuta med haubits och klusterammunition på två personer och attackdrönare kommer inte åt i skogssträngarna.
Dessa krypande anfall pågår oavbrutet från gryning till skymning. Om ryssarna stöter på en svår ukrainsk position, drar de sig tillbaka och använder glidbomber från flyg. När det blir mörkt har de ryska soldaterna svårare att orientera sig - det är svårt att skilja vän från fiende i mörker även med utrustning för mörkerseende. Anfallen avbryts och ukrainarna får ett litet andrum.
Sekatj beskriver de ryska förlusterna som enorma - 40-100 döda och sårade per dag på 110:e brigadens del av fronten. Jag tillhör dem som tidigare ställt mig skeptisk till sådana siffror. Men efter att ha talat en hel del med soldater lutar jag mot att de stämmer, liksom att de ukrainska förlusterna är betydligt lägre om än också betydande.
Så kan Ryssland inte kriga alltid och överallt. Även de ryska resurserna är ändliga. Men hittills har Ryssland klarat av att fylla på med väldigt många soldater på prioriterade platser. Och att ta kontroll över hela Donetsk län är prioriterat. Alltså fortsätter man med denna köttkvarnstaktik och tar 100, 200, 300 meter per dag som Sekatj säger.
Så vad ska Ukraina göra?
Förutom behovet av fler artillerigranater, som är ett stående och underförstått budskap, lyfter Sekatj fram två saker: fler soldater och ökad användning av obemannade vapensystem, även markbaserade. Allt med insikt om att Ukraina inte får se den enskilde soldaten som förbrukningsmaterial på det sätt Ryssland gör.
NV ger mycket intervjuutrymme åt att prata om störsändare mot drönare som är på väg att bli, eller kanske redan är, nästa stora grej i kriget, där båda sidor försöker göra fienden “blind” på vissa platser och under vissa perioder. Detta tillhör de tillfälliga fördelarna som respektive sida skaffar sig, som Ukrainas minister för strategiska industrier, Kamysjin, talade om i min intervju i maj. Teknikkampen handlar alltså inte om att hitta den där superinnovationen som vinner kriget utan om att ständigt ligga steget före fienden.
Till sist: Om ryssarna tar sig ända fram till Pokrovsk så blir det bara början för dem. Man bör komma ihåg att de inte har erövrat en stad av den storleken sedan Bachmut på våren 2023. Alla minns hur lång tid det tog.
Ryssland väljer att lägga sina militära resurser i Donbas trots att ukrainska armén har trängt in i Kursk län. Det visar att Putin prioriterar att roffa åt sig sönderbombat och ödelagt territorium i Ukraina framför att försvara sitt eget land. Det säger mycket om den ryska ledningens syn på kriget och är ett budskap som bör lyftas fram i diskussionen om legitimitet.